TREK dag 3

på morronen var hästarna kvar, och nu kom två hundar också.
var ju trevligt, tills dess att jag skulle äta frukost (havregryn och mjölk). gick inte att få iväg dom... tack och lov dök det upp två människor och hundarna satte iväg efter dem. hann äta upp innan dom kom igen, men då gick vi ner till havet och badade. den stora kom simmande efter mej medan den lilla var för feg.

morron pa stranden (anakena)

tänkte stanna på stranden ytterligare en natt (för att läka fötterna lite) men blev snart för rastlös. tänkte på hur det skulle vara att vara med i robinson. det ser så himla vackert ut (ja, det är himla vackert) men gud så långtråkigt!

gick upp till virginia, hon som gav mej vatten, och köpte hembakt banankaka (underbar) och förberedde så sakteliga mej för att gå iväg. efter mycket om och men - två timmars prat, fottvätt och tejpning (inkl "compeed:ing") - kom jag iväg. nån sa att det fanns en genväg, men denna visade sig självklart vara en senväg. jaja.

hmmm... hur skulle jag ga nu igen...

om jag gick som j. aldén mot slutet av dagen innan, så gjorde jag det nu redan från början . compeed till trots gjorde det så jääävla ont att...
kostade dock på mej en avstickare till en annan strand, ovahe, för att kolla. såg väldigt fint ut i en vik omgiven av höga stup.
ville dock hinna till dagens slutmål innan det blev mörkt, och med den smärtan i fötterna skulle det då ta tid... skulle gå till tongariki, ett ställe med 15 moaier på rad, kanske en och en halv mil? en mil minst, vet inte riktigt.

det eldades en massa pa on (gras)

hände inte så mycket på färden, gick och räknade "ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta" för att på nåt sätt ta mej framåt trots smärtan. halvvägs var jag bara tvungen att ta en rast. lagade mat och tog av kängorna. tänkte att "jag får nog ta mej fan stanna här inatt, kan inte gå längre!", men på nåt sätt gjorde jag ändå det. ville verkligen komma fram till "dit jag skulle" samma dag för att sen kunna kliva upp vid 06,30 för att se soluppgången. gjorde jag inte det skulle hela alltet kännas misslyckat.

med vulkanen poike på min vänstra sida och resten av ön på högra, kom jag på nåt konstigt sätt fram till tongariki lagom till solnedgången och slog upp tältet på ett väldigt lämpligt ställe i närheten och somnade typ direkt, omgiven av månsken och kossor.

kom till moaierna lagom till solen gick ner