standarddialog + konstigt!
shimla, norra indien -99person 2: vem ska du åka med då?
jag: jag ska åka ensam.
p2: ENSAM?
jag: jaa...
p2: men HUR törs du det? kan du inte hitta nån att åka med!?
jag: jag vet inte om jag törs egentligen, men jag vill ändå åka ensam.
p2: men du kunde väl få med dig /namn/? eller nån annan kompis?
jag: nä men, jag VILL åka ensam, även om det skulle finnas nån att åka med.
p2: oj, det var modigt! var försiktig bara!
jag: jadå... händer det nåt så händer det nåt!
nu har jag vant mej vid tanken på att åka ensam så pass att jag inte tycker att det känns speciellt modigt längre. dock skulle jag nog tycka att det var väldigt modigt om nån annan skulle resa så långt/länge alldeles ensam!
...för egentligen tycker jag nog ändå att det ÄR modigt, även om jag inte längre förknippar ordet med mej själv liksom.
det är så himla konstigt.
bara för kanske ett och ett halvt år sen skulle jag aldrig ha kommit på tanken att resa ensam! den tanken har alltid varit så främmande att den knappt existerat. har känt mej så himla avundsjuk på såna som vågat åka ensamma! (inte för att jag varit rädd för att bli rånad eller nåt sånt, utan psykiskt rädd, som jag väl nämnt förut. för feg för att gå utanför hotellrummet ensam, för svag och för osäker, rädd att känna mej dum och inte klara av vissa situationer på egen hand...)
nu plötsligt VILL jag åka utan sällskap.
det är verkligen skitkonstigt.
3 kommentarer:
Det är bra Sara! You go girl....;)
Skulle också vilja åka iväg själv nånstans och bara vara...liksom.
Ah. Känner igen mig det där som du tänkte förut, att inte våga göra saker ensam...socialt liksom. Men du verkar ju ha kommit över det där. Skönt!
p: hyreslgh?
l: hoppas du också kommer över det där, om du inte redan gjort det! (framgår inte riktigt?) känns helt otroligt nu när man inte är beroende av nån annan för att komma iväg nånstans!
Skicka en kommentar