7 februari samt "att resa ensam"

kuala lumpur torsdag 7 februari, klockan är 09,40 och jag sitter på starbucks med en caffe latte grande hazelnut. utanför är det världens morronrusch (miljoner manniskor, miljoner bussar och avgasernas densitet inte av denna varlden, typ) vilket gör att man inte direkt känner för att vara nån annanstans än här inne med lugn musik och ac.
tänk, man kan äta en riktig lunch för 3 ringit (6 kr) och här betalar man 13,50 (27 kr) för en caffe latte. lite... snedvridet..? dock betalar jag ju här även för trevlig miljö, ac och tillgång till eluttag, så på det stora hela är det ändå värt det, om man nu sitter här vill säga. take away-kaffe däremot, att betala 30 spänn för bara kaffet och inget mer... nä.

träffade två trevliga människor här igår ("starbucks - connecting people"...), en kille från bangladesh som nu bodde i barcelona, och en tjej från buenos aires.
vi pratade spanska i nån timme - välbehövlig mini-uppfräschning för min del...

på tal om spanska så går ni-vet-vilket-bröllop "av stapeln" om precis en månad. undras hur den där relationen är just för tillfället... man vet aldrig. måste verkligen skriva till honom, har inte gjort det på typ två veckor, mest för att det känns så svårt med spanskan nu! jävligt dumt att vänta så länge ändå, gör ju inte saken bättre, och jag vill ju verkligen fortsätta hålla kontakten!!!

- - -
tänkte tillbaka på den här tiden som varit (sen jag lämnade sverige). har varit borta fem månader och tio dar. lång tid...
har inte ångrat en millimikronanoattosekund att jag reser ensam.
sen har jag ju haft stunder då jag faktiskt verkligen aktivt längtat efter sällskap, som när jag tittat på diverse solnedgångar t.ex. (påskön, nz m.m.). detta är ju dock en annan sak - mer att "punkt-längta". absolut ingen av dessa gånger har jag ju känt att jag hellre rest med nån (ända från sverige liksom).
man kan konstatera att det inte är några som helst problem att resa som ensam tjej i något av de länder jag varit i. rekommenderar verkligen ensamresande även för tjejer.

dock antar jag att det inte passar alla.
man ska väl kanske helst i viss mån tycka om att vara ensam, för det är man ju onekligen titt som tätt. dock kan man ofta välja mellan ensamhet och sällskap, och jag har känt att det faktiskt inte är så ofta jag är ofrivilligt ensam.
det man först och främst kan göra för att reducera ofrivillig ensamhet är att bo i dorms/sovsalar på hostels. oftast finns det i samma rum åtminstone en trevlig människa som man, om man känner för det, kan umgås med. många gånger är det nån annan som frågar dej om du vill följa med på vad-det-nu-kan-vara, som hon i kota kinabalu t.ex., hon från hongkong. personligen är ju jag en som, vilket jag ju skrivit, oftast föredrar att vara ensam eftersom jag känner mej obekväm med sällskap (det här med att jag känner mej så tråkig och att den andra frågat om jag vill med på nåt bara för att han/hon känner att han/hon måste o.s.v...), men har man lite bättre självkänsla samt vill ha sällskap så är det i, låt säga 7 fall av 10, möjligt att välja det alternativet, antingen genom att själv fråga om nån vill göra en sällskap för lunch t.ex., eller genom att bli tillfrågad nåt liknande.

jag lovar att det är så, att du kan välja att ha sällskap, åtminstone om du inte aktivt anstränger dej för att vara tyst och tråkig och inte prata med nån och se aktivt "oinbjudande" ut. (det ska tilläggas att det ofta inte räcker med att se sur och upptagen ut (vara djupt försjunken i en bok t.ex.) för folk frågar dej ändå om du vill med på lunch t.ex., irriterande att inte kunna få vara ifred när man vill...).
personligen är det som jag är mest nöjd med konversationer på hostalet, men att sen göra resterande grejer på egen hand (åka till brunei, åka ut till "snorklings-öarna). på detta sätt får jag både sällskap och ensamhet på nåt vis, och slipper känna det här med att bara vara "i vägen" m.m.
att prata med trevliga människor på hostalet ger liksom en bra grund för att göra saker på egen hand, en "bas" att utgå från. kota kinabalu var ett bra exempel där jag, på hostalet, pratade mycket med en annan svensk tjej som pluggade kinesiska i beijing (hej a. om du läser detta) men sen gjorde resterande grejer på egen hand.
ja, jag måste säga att det är det som passar just mej bäst!

om det är någon som läser detta som skulle vilja resa ensam men inte törs... hmmm...
en bra grej att börja med kan väl vara att åka på charter ensam en vecka. fast det är klart, då blir det ju en helt annan sak om man nu får hotell med på köpet = väldigt ensamt att sitta där ensam på rummet! det är ju detta att bo i dorms som är en stor del av det som får en att må bra/inte känna sig ensam på ett jobbigt sätt och automatiskt "få umgänge". charter ar ju alltsa inte alls bra nar jag tanker efter :)
eller åk med en kompis och dela på er bara ett par dar för att sen träffas igen.
annat alternativ som en mjukstart för ensamresande är att göra som jag gjorde för ett år sen, för att liksom prova på: åkte ryanair till spanien och åkte runt där tio dar med hostels/dorms som boende. försök, genom t.ex. hostelworld.com, hitta ställen som är populära (och boka ev. sovplats i förväg, också genom hostelworld, för att det ska kännas lite säkrare/enklare när du kommer fram). populärt ställe = garanterat mycket folk.
det är ju kanske lite dumt att åka jorden runt utan att först prova på, fast, ja, det är ju på intet sätt en nödvändighet att först testa.
ja, som tur var så var denna spanien-mini-resa väldigt lyckad och jag upplevde friheten med att kunna göra vad jag ville utan att ta hänsyn till en endaste människa.
framförallt slog det mej då jag satt i en timme och bara betraktade en kattkoloni bland klipporna i cádiz (spanien alltså). vilket annat sällskap än mej själv hade varit roat av detta..? nu kunde jag sitta där timme ut och timme in och titta på katter om jag ville (vilket jag ville :)), utan någon som tyckte att jag var helt dum i huvudet... och sen köpa jordgubbar och sitta på stranden och titta på hundar några timmar :)

från att knappt ha kunnat tänka tanken på att resa ensam (var sååå avundsjuk på min bästa vän som hävdade att ensamresande var det bästa sättet att resa!) så kan jag nu knappt stå ut med tanken på att resa med nån igen...
i början är det jobbigt att t.ex. sitta ensam på en restaurang (man känner sig väldigt dum och obekväm med hela situationen) men så småningom är det helt okej! nu ska jag erkänna att det fortfarande inte är alla gånger jag kan slappna av på restauranger, absolut inte, men det är stor skillnad mot innan. dock går jag fortfarande t.ex. aldrig in på nåt ställe där det sitter uteslutande män, känns bara för mentalt obekvämt, men på det stora hela, så...

som ensam, och framförallt som ensam tjej, kan man ju också kanske tänka på att inte som första destination välja, ja, exempelvis indien. det är verkligen att "hårdstarta" (i motsats till mjukstarta). du kommer att mötas av ett kaos utan dess like samt bli totalt utstirrad av en massa män. (tilläggas ska förstås att det finns miljoner människor, inkl. ensamresande tjejer, som bara älskar indien, men personligen skulle jag definitivt rekommendera nåt annat att börja med! nya zeeland kanske? :) eller varför inte bara helt enkelt europa?)

nä, nu ska jag sluta. blev långt det här...