min lilla TREK, dag 2

natten var okej, sov rätt bra trots att jag hela tiden halkade neråt på liggunderlaget eftersom det var lite motlut.vaknade 06,30 och packade ihop mej så snabbt som möjligt för att undgå upptäckt. det var dock inte en själ ute förutom ett antal hästar, så det var hur lugnt som helst. började med att gå fel en och en halv km ungefär, vilket kändes ytterst onödigt och irriterande när jag ändå skulle gå så långt, men men. eftersom jag blivit så positiv, så... :)

såg de sju moaierna från igår, fast nu i gryningsljus.

uppfor vulkanen

hittade rätt stig och kände bara efter några hundra meter att det var läge att byta kläder. nyss var det kyligt, men så fort solen gått upp blev det hett. återigen kjol och linne med sjal över axlarna. angående ryggsäcken är jag hela tiden beredd på det värsta, vad nu det är. försöker undvika snabba rörelser som orskar påfrestningar på remmarna och så. har iaf lättat vilkten med 3 kg vatten.

gick uppåt och uppåt, uppför öns högsta vulkan, terevaka. ligger mitt på ön. jobbigt, och dessutom skulle vattnet ransoneras.
en bra bit upp satte jag mej i gräset och tog kaffepaus medan en massa hästar, inkl. föl, kom förbi.
utsikt över en stor del av ön, inkl hanga roa. omgiven av vidsträckta grässluttningar. kändes lite som en... alpäng? (alp-äng)

dagar och datum - har ingen som helst koll... det är iaf ungefär åtta dar kvar.
glad åt att jag har 13 dar här ändå, även om man förstås kan göra ön på fyra-fem (vilket är det vanliga). emellertid måste man ju då utnyttja dagarna till max, och dessutom transportera sig med nån sorts fordon och inte till fots.
det är ju till fots man verkligen hinner uppleva naturen och så, inte ens med cykel kan det bli detsamma. fem dar skulle nog definitivt kännas för kompakt. vill slappa ett tag efter allt bussresande. emellanåt är det skönt att verkligen "bosätta sig" ett tag (vilket man väl eg. borde göra på alla ställen man besöker).

förbereder mej mentalt för vidare resa till ett nytt land och en ny kontinent, nya zeeland.
känns väldigt konstigt att träffa nån hemifrån, från mitt "riktiga" liv. det blir liksom "fel" i hjärnan, stämmer inte... precis som det skulle vara att träffa v. i sverige kanske?

fötterna gör sig påminda men det går ändå förvånansvärt bra. har tejpat omsorgsfullt och fyller på när det behövs. som vanligt lilltårna som ställer till mest besvär. fan att dom ska vara så... "deformerade"! kängorna vinner ändå i långa loppet - joggingskorna är för mjuka för att funka så långa sträckor, och definitivt inte med tung ryggsäck (kanske väger 12 kg eller nåt?)

tänker på att jag inte längtat hem en enda sekund sen jag åkte. inte en enda, och det vet jag säkert. inte ens på volontärstället då jag t.o.m. grät. längtade bara till nåt annat ställe i ecuador, aldrig till sverige. lite konstigt..? och alltid på arlanda när man ska nånstans brukar jag känna att "åh, om jag bara stannat hemma istället..." känns liksom... "vemodigt" på nåt vis.
inte denna gång dock. trots att jag satt ensam på arlanda och skulle åka jorden runt alldeles ensam kändes det läskigt eller på något sätt negativt.

har ju träffat många supertrevliga människor och umgåtts med en del lite extra mycket. känns som det varit precis lagom fördelat - ensam/tillsammans med nån.

anakena beach

fortsatte upp till vulkankratern. släpade mej uppför sista biten och förväntade mej nåt storslaget som lön för mödan, men... lite antiklimax. visst var det vackert med utsikt över precis hela ön, men sen var det inget mer. ingen dramatisk, väldefinierad krater eller så. satte mej och gjorde mat iaf, som vanligt spaghetti med "soppsås" fast med världens vackraste utsikt.

såg en något diffus stig i någorlunda rätt riktning (d.v.s. mot paradisstranden anakena). lite drygt med en massa stora grästuvor, och jag gick och gick utan att komma nånstans. fötterna började göra rätt ont... mer ont... mest ont!
gick mer och mer som j. aldén tills dess att nästan blev omöjligt att sätta ner fötterna. som tur var hade jag alldeles innan skymtat stranden vilket gjorde att jag fick lite ytterligare kraft, men det var otroligt drygt!

stapplade till slut in på strandområdet och inhandlade desperat fyra flaskor vatten. fanns bara halvliters till det facila priset av 14 kr styck. spelade dock ingen roll - om dom så hade kostat 50 kr styck, så...

moaierna pa anakenastranden

det rider omkring en massa vildar pa stranden

sjönk ner på en bänk och drog av strumporna. sen kom det här med tejpen... att dra av den från lilltårna var inte direkt skönt... klippte till slut upp det sista av tejpen. oookej... vattenblåsor som hette duga...
sen äntligen bad i havet.
tyvärr liknade stranden mest mallorca eller nåt i den stilen, ja, när det kom till antalet människor iaf. eftersom det var lördag och solsken var det fullsmockat med folk.

pratade med en av kvinnorna som hade kiosker på stranden (fanns tre st) och hon lovade mej sitt kvarvarande kranvatten som hon hade i en dunk, när det var stängningsdags. guuud vad bra! det är äckligt men drickbart, och definitivt användbart för matlagning.

dags att hitta en tältplats. skulle tydligen finnas nåt slags "tältställe", men jag hittade då inget så jag slog mej ner längs upp på stranden bland palmerna, med utsikt över anakenas moaier, vita sand och klarblå hav. och så solnedgången förstås, och då var stranden dessutom helt tömd på folk.
middag - ja, ni vet redan...
mörkret sänkte sig så sakta, eller, egentligen ganska snabbt.

plötsligt kom en massa hästar galopperande uppifrån sluttningen och ner på stranden. de vuxna började snart beta, medan fölen skuttade runt och lekte som tokiga runt moaierna.
utsikten än mer fulländad!
somnade ganska snabbt, var helt slut, och sov flera timmar innan jag väcktes av ljud alldeles utanför tältet. tittade ut, och mycket riktigt, som jag trodde, kom ljudet från tuggande hästar bara nån meter bort.
passade på att titta på stjärnhimlen - sådär fantastisk som den aldrig är hemma, stjärnor med stjärnor och inte svart med stjärnor och vintergatan verkligen obeskrivlig.

hastarna pa stranden