no sé qué..?

vafan...
gissa vad vederbörande – you-know-who - lyssnar på för - motsvarande - radiokanal..? inte så svårt kanske... (för dom som känner mej). just det - p1...
bådar inte gott va? :) vet ju hur det brukar sluta. suck.

gårdagen =17 oktober:
kom till lima tidigt som satan och satt på busstn. ett par timmar för att vänta ut tiden, typ. skulle ringa v. men testade först med mejl eftersom jag inte kan tänka mej nåt värre än att föra ett samtal på spanska per telefon! (som jag skrev till p. - att resa jorden runt ensam är ingen match, men att däremot ringa ett samtal på spanska... gaaah!)
jaja, vi gör en lång historia lite kortare.

åkte in till miraflores, som är limas turistigaste område, för att vänta på svarsmejl och för att ha nånstans att vara liksom.
hamnade i... typ himmelriket.
starbucks i miraflores.
hade aldrig tidigare satt min fot på nåt starbucks så jag har absolut inget att jämföra med, men det här var tamejfan det trevligaste (både personal och stämning) och snyggaste ställe jag varit på. och bra musik. kopparhatten ligger i lä.

sara rekommenderar alltså: starbucks i lima/miraflores.

som sagt, lång historia kort - v. kom och mötte mej på stan på sin lunch, vi tog en taxi till hans lgh för att jag skulle kunna lämna mina grejer (20 kg ryggsäckar är inte kul att bära på en hel dag). han var tvungen att sticka tillbaks till jobbet och lämnade sina lgh-nycklar till mej så jag kunde komma och gå som jag ville. själv kom han inte hem igen förrän runt 23-tiden (han skulle till den där satans... nä, flickvännen menade jag efter jobbet).

mitt plan till cuzco gick inte förrän kl 06 och eftersom han ju är en av dom trevligaste människor jag träffat så höll han mej sällskap hela natten (ja, inget... sånt alltså...) trots att han knappt sovit nånting natten innan heller, och följde med mej till flygplatsen kl nollfyra.
innan dess pratade vi fotboll och drack pisco (peruansk drink) och... pratade lite skit om flickvännen :)
alltså, jag vet inte... hon verkar ha lite konstiga idéer. jag är skeptisk. fast dom har vart tillsammans i fyra år, så nånting måste hon väl ha...

nä, jag vet inte, jag... hmmm. vad är detta egentligen? måste ju medge att jag f.n. inte tänker på så himla mycket annat än den här människan.
det är så - positivt - konstigt.
som jag ju skrev om när jag var i montañita/ecuador, så kändes det ju skitjobbigt när jessica frågade om vi skulle åka tillsammans till playa de los frailes. tänkte ju bara att "nu känner hon att hon måste fråga, för att vara snäll!", och så hade jag typ dåligt samvete hela tiden vi umgicks (eller, näe, men lite).
och så är det ju nästan alltid i motsvarande situationer när det gäller mej.
men - har inte alls känt så med v. vilket förvånar mej mycket, i synnerhet som han verkligen uppoffrat sig och varit vaken hela natten för min skull och dessutom offrade sin lunch, betalat taxiresor och frågat om jag ville med till den där ravinen i chachapoyas m.m.
har liksom inte känt "men inte ska väl jag..." o.dyl. en enda gång!
det är faktiskt väldigt konstigt, som sagt.
skulle det mojligtvis kunna vara sa att jag pa nat satt kanner mig vard nanting i hans sallskap..? vard att bli "uppoffrad for"?
nan amatorpsykolog..?

som jag tidigare skrivit så kommer han hit till cuzco nästa vecka (jobbresa igen). vi ska ses och äta middag, så gott som bestämt, dock ej när.
sen så lämnade jag alla mina campinggrejer hos honom i lima tillsvidare (har tillräckligt mycket packning...), vilket innebär att jag måste ha vägarna förbi där minst en gång till... man far inte vara dum...

nä, som sagt, vad är detta egentligen???
nåt sånt här vill jag, allvarligt talat, inte vara med om nu!!!
ju!