POTOSÍ, bolivia - flått kohuvud och ett vackert barn... (eeefterhand)

efter ett par timmar var jag tillbaks på bussterminalen i sucre (där jag f.ö. köpte ris och papas fritas, knappt halvljummet, för jag var så hungrig, och hade på nåt som hette ketchup men som var... rödfärgat blask. tappade verkligen matlusten...) och åkte vidare mot uyuni, till potosí.

därifrån gick det sen bussar till själva samhallet uyuni, fast först senare på kvällen. hade typ fem timmar att fördriva fram tills dess.
potosí är känt för sina gruvor, och jag såg framför mig en grå, tråkig stad med industrier. dock visade sig detta ställe vara både soligt och ganska vackert! gick omkring i centrum och tittade lite.
hittade en pirat-cd med roxette - "ballader på spanska" - som jag inte köpte... kanske hade varit skojigt att ha iofs... det såldes tårtor till förbannelse på torget (se bild). dom är ju väldigt dekorativa, men med all säkerhet snustorra och har dessutom stått ute bland allt folk hela dan (eller flera dar?). uäk. det ska vara färsk grädde ju, och inte nån gammal torr glasyr eller liknande. usch! men dom var som sagt fina.
gick till marknaden för att leta frukt och äcklas åt stånden med kött.
det första man såg var ett knippe testiklar som hängde där. nej, men, jag vet inte vad det var, men nåt i den stilen (se bild), och när man vände sig om låg där ett flått kohuvud med ögon och mule som såg helt levande ut. bisarrt. det är så jävla äckligt, men ändå måste jag gå dit och titta och knäppa kort (precis som med cuy:arna (de flådda marsvinen) och kycklingbenen/huvudena i lösvikt till kilopris. (ecuador) hursomhelst.
började prata med två kvinnor som hade köttstånd (gud vad det lät äckligt...) och blev kvar säkert en halvtimme. mycket trevliga!
strosade sen vidare på lite soliga bakgator. plötsligt dök fyra barn upp, varav ett, en tjej, klev rakt fram till mig och tog i hand och presenterade sig som jessica. jaha, vad är det nu då, tänkte man. ska dom råna mej eller ska dom sno min kamera eller vad?
"kan inte du ta kort på oss?"
jaha, nu vill dom att jag ska ta kort och sen vill dom ha pengar.
"okej, men jag har inga pengar!"
"nej, inga pengar!"
"okej då..."
och så började dom posera, i synnerhet denna jessica. bild efter bild efter bild... en till, en till! och så skulle dom ju förstås titta på bilderna sen, i kameradisplayen. jag höll hårt i kameran eftersom jag fortfarande var rädd att alltihop var nån sorts knep för att stjäla den, men inget hände utan dom ville verkligen bara fotas.
jessica var ett mycket vackert barn och det slog mig direkt att hon var lik... vem..? ja, uma thurman, just det. efter typ 25 bilder var jag verkligen tvungen att gå tillbaka till busstationen, men lovade att mejla bilderna inom en vecka sisådär. (...vilket jag förstås inte gjort... SKA göra det!) ibland skulle jag nästan kunna tänka mig att ha barn, om det var ett sånt där vackert och trevligt och självsäkert barn som jessica.

potosí:

uma thurman?