10 oktober (?): vilcabamba - zumba - la balsa - san ignacio

vilcabamba - zumba:

jorasaatt...

vilcabamba: gick upp kl fem på morronen, taxi till busshållplatsen.
buss i sex timmar till den lilla hålan zumba, tre mil från gränsen.
taxi från zumba till gränsen (20 jävla dollar)
hade förstås flirtat lite med taxichauffören (som ville mejla med mej men där sket han en lök) så han gick med mej över gränsen, bärandes en av mina tunga ryggsäckar, och kollade upp var immigrationsgubben som skulle stämpla mitt pass höll hus (för på sitt kontor var han då inte). visade sig att han lunchade med sin tjej så jag fick sätta mej och vänta en timme.
hejdå till taxistan som fick vara utan e-postadress.
fick min stämpel och sen återstod problemet att ta sig från la balsa, som gränsstället hette.
i lonely planet stod det bara att "från la balsa går det s.k. colectivos (typ taxi) till närmaste stad, san ignacio".
ja, det lät ju enkelt, men i praktiken fanns det inte en enda jävla taxiliknande bil där, och till san ignacio var det kanske fem mil på en mkt dålig grusväg. inte läge att knalla dit m.a.o.
hmmm.

gick till den lilla restaurangen där immigrationsgubben just ätit almuerzo (lunch) och tänkte att jag beställer väl nåt. kombinationen blev ris, linser och stekta bananer (dom använder ju mycket "matbananer" här). var väl okej för ung. fyra kronor som kalaset kostade, inkl. dryck (typ saft, vet inte vad det var för vatten i saften dock, men eftersom min mage aldrig krånglar utomlands var det väl skitsamma).
fick min tallrik iaf, men det var upptaget vid alla bord.
hmm. igen.
"kom hit och sätt dig!" ropade en kvinna, så jag gjorde väl det.
hon var otroligt trevlig, och berättade att hon var i la balsa med sin syster och sin bror och deras gemensamma far, samt ett antal barnbarn. totalt... elva personer tror jag det blir. plus en chaufför. jag blev presenterad för den gamla pappan (94 år!) och alla de andra, och nästan genast erbjöd de sig att låta mig få åka med dom i deras bil till san ignacio nån timme senare.
det måste man väl kalla tur!? om dom inte hade varit där så... jag vet inte? kanske det hade kommit nån taxi senare, men det var ju knappast någon stor metropol, så jag vet inte exakt hur minimal den chansen var...

gransen ecuador - peru (la balsa)

familjens bil med la balsa centrum i bakgrunden...

ja, sen trängde sig de flesta in i bilen medan jag, den vuxna brodern och två barn (åtta och nio år) kröp ihop på det öppna flaket och satt där och trängdes tillsammans med min stora ryggsäck och div. annat de fem mycket mycket skumpiga milen till san ignacio. trevligt var det iallafall, och barnen var faktiskt både söta och roliga!
innan vi åkte hade jag i förbifarten nämnt ett namn på ett hotell jag läst om, och, självklart, utan att jag påminde eller så, körde dom mig ända fram till porten...
alltså, trevligare människor är nog svårt att hitta!
jag hade köpt kakor och godis i la balsa, som betalning (var typ det enda som gick att köpa där) och överlämnade det, ja, som betalning helt enkelt... var ju tvungen att ge nånting!
efter ett antal kindkyssar och "lycka till 'sarita', mi amiga!" (samt "var försiktig och lämna inte väskorna obevakade ens för en sekund" och och och...) så åkte dom och jag la mej och sov som en gris.

trots en ganska "transportkomplicerad" dag löste sig ju allt till bättre än det bästa!